Albert Engström i Singö-Fogdöarkipelagen
 

I essayn Seglats med strandhugg hindrar dimma fortsatt seglats på havet. Det var ingen bra början på dagen. Ska vi besöka Singö kyrka frågar Kalle Andersson, xylografen. Bra, tyckte Albert Engström.  En vardag är kyrkan betryggande låst, tänkte han troligtvis. Han var ju känd för att vara allt annat än kyrklig. Så står båda där i gråvädret, nyfikna med näsorna tryckta mot kyrkans "utskottsfönster" skriver han lite nedsättande. De har tydligen problem med att se interiören genom de antika handblåsta fönsterglasen. Kyrkan, 151 år gammal, hade just genomgått en stor restaurering, där man på rospiggars vis tagit vara på kyrkans gamla fönsterglas. Nypanelad både inomhus och utomhus strålar den vitmålad. Men det här är en dag då Albert ser allt i grått.

I  Älgjakten ska Albert Engström och ett stort jaktsällskap göra intrång på singöbornas jaktrevir. Längre än till Ellaströmmen norr om Singö vågar sig inte den räddhågade skepparen. Så Albert som ”givit sig den s.k. fan på att gå till Skogsskär” ror själv med tre kamrater ut till Skogskäret och Garpen.  "Lyckligt att älgen i alla fall var lovlig just nu" skriver författaren efter det att sällskapet därute lyckats "fälla" en simmande älgtjur. Om de har tillåtelse av markägarna i Backby-Tranvik att jaga, reflekterar han inte över.

Resten av jaktsällskapet som är kvar på ångbåten i Ellaströmmen har under tiden gått i land på ett skär, troligen Skälgrundet, där de "träffat folk som bad dem gå därifrån”. Förmodligen var det markägarna. ”Deras liv har förbittrats av otur" skriver Albert medkännande om dessa jaktkamrater som så snöpligt fick gå ombord igen. 

”Tjuvjakten är det härligaste av alla de nöjen, naturen beskärt människan” skriver han rakt på sak i essayn Min käre Läsare och Stockholmare. Han ursäktar inte sina lagöverträdelser. Han skiljer sig därmed från dagens nerladdare på webben och TV-licensskolkare som ju anser att deras högst personliga rättsuppfattning står över all lag.

Själv hävdar Albert Engström sitt revir med alla medel i Grisslehamn. I berättelsen Två Individer där han jämför den sympatiska utterungen med ”den typiske sommargästen, den oförskämde inkräktaren”, beskriver han vad som händer med honom själv när han närmar sig en ohövlig man som med sin familj står på hans berg. Han ”känner musklerna svälla”. Mannen på berget trotsar och säger till familjen: ”Slå er ner och njut”. Albert skriver: ”Sätt er själva in i situationen!. Blir man inte i ett dylikt fall förvandlad till bara energi”. Vi nutida läsare som sett TV-serier och filmer skulle i dag säga att Albert känner hur han håller på att förvandlas till en hulk. Sedan tar lyckligtvis andra centra i hans hjärna över kommandot från reptilhjärnan.

 Men han varnar avslutningsvis sina läsare som kanske funderat på att besöka Grisslehamn: ”Jag vill vara i fred på det lilla område jag äger, och jag kommer alltid att hålla på den rättigheten. Jag har skaffat mig en liten browningrevolver, och jag skjuter åt alla håll. Ingen går säker.

Albert Engströms åsikter och värderingar kunde vara kontroversiella – och så uppfattas de nog fortfarande. I vissa fall var det troligen ett medvetet stildrag för att få uppmärksamhet.  Men många av de 46 essayerna innehåller rena naturskildringar.  Realistiskt och med få ord ger han läsaren bilder av vad han ser under promenader, seglatser och jaktturer med de funderingar som dyker upp– dessa är bestående små mästerverk. Och så finns den ju där; hans medvetna – ibland omedvetna – humor.  Drastisk humoristisk formuleringskonst var han en mästare på.

Det klassiska citatet efter strandhugget på Singö är: "Saliga Singöbor multnar under vårdar av grön Singömarmor. Den lyxen tillåter man sig efter döden, ty livet bjuder ej på någon lyx. Bara på strömming."

Skarp iakttagelse. Kan det sägas kärnfullare?

Yngve Andersson
Boda, Singö